Robert Jacobson
1940-2008
Robert Jacobsons lingualterapeutiska klinik har slocknat
för alltid.
Lärare, poet och spjuver, pensionerad revoltör - Robert Jacobson,
har stillsamt somnat in.
Som ung nyfiken ordbrukare och bokstavsskötare besökte Robert universitetet
för kunskaper i språkvetenskap, filosofi och litteratur - dock
mest för
allt annat. Mellan besöken reste han i Europa med tåg, buss, på
cykel och till fots.
Som mer permanent ordbrukare i olika former (journalist, översättare,
föreläsare och lärare) har han varit verksam sedan mitten av
60-talet, i Sverige och utomlands. På den tiden var Robert verksam också
som ägg-och tomatkastare: han kastade flera kilo oskalade tomater och
okokta ägg på misshagliga representanter för det repressiva
samhället.
"När jag var förälskad, vilket inträffade oftare
än hälsosamt, skrev jag
lyrik, en vana som blev varaktigare än ägg- och tomatkastarevanan"
( Citat av RJ)
En del av Roberts lyrik kan hittas i tidskrifter och i diktsamlingar :
"Arnos terräng", Bonniers 1986, "Motljus", Vägskäl
2002, samt i boken
"Spår, landskap, ansikten", Vägskäl 2004.
Robert var lärare i svenska och metodik och skrev läroböcker samt medverkade som politisk skribent i tidskriften Kommentar.
Han var en hängiven SFI-lärare och en av gudfäderna för
det internationella kulturmötet "Vägskäl" i Leksand
och agerade som en bro mellan det svenska språket och det svenska samhället
för ett dussin latinamerikaner, iranier, bosnier , ungar, finländare
och irakier.
Han var Far till Raimo, Stella och Marja. Bror till Rudolf och god vän
till Anja, Pirjo, Tarja, Ninni, Tomas, Kerstin, Lennart, Natasja och Jovica.
Han hade också många andra vänner i Leksand, Stockholm och
utomlands.
Han var en mycket omtyckt lärare och människa, känd för
sitt skarpsinne och sitt hängivna engagemang i kultur och litteratur,
men även för olika människors levnadsöden och berättelser.
Jovica Marceta
Dikt 60
Ur Arnos terräng
Av Robert Jacobson
Dikten är kaffet
som ger mig morgonen.
Den är promenaden vid din sida.
Den är en hand
som smyger sig in
i min oväntat.
Den säger till mig
att jag kan vara god.
Den är det ömmaste greppet.
Den är fjäderns dun,
den finns mellan nästan ingenting
och ingenting.
Den är trappstegen
upp mot ljuset
mellan trädets krona och rymden.
Den och inget annat öga
håller min blick.
Den är sammanhållning.
Den är som barnet
och strejken
ett löfte.
Den är hindret för
vårt accelererande fall.
Den är som kärleken.
Den är av kärlek.
Den är språnget mellan
det nödvändigas regler
och det möjliga.
Den söker dig,
den är ditt bästa tillhåll.
Dikt 61
Ur Arnos terräng
Av Robert Jacobson
Denna saga,
mitt barn,
förstår du styckvis.
Mellanrummen fyller du ut
med dina uppfinningar.
Så svämmar bilden över
ordens fåror,
men du litar på dess återkomst.
